En lite piggare vovve

Vi somnade på soffan igår kväll... Inte bra för min taskiga rygg, kunde knappt komma upp ur sängen imorse. Tur att Romeo var medgörligare.

Tratten börjar nämligen bli accepterad! Imorse gick vi ut med den på och Romeo trilskades nästan inte alls. :-) Tidigare har han i princip vägrat gå utanför dörren med den på. Han viftade t.o.m. lite på svansen. Det är så skönt att se lite av hans gamla jag.

Vi gick först ner till vattnet. Jag tycker det är viktigt att vi inte undviker platsen där allt hände. Det är trots allt vårt promenadstråk det handlar om. Han var lite darrig, men jag tror mer det berodde på att vi träffade en annan hund som han inte fick hälsa på. Lite skakig kanske han kommer vara ett tag. Det är viktigt att jag tar min roll som flockledare på allvar och får honom att känna sig trygg och säker så att han inte blir en nojig och rädd hund. Vi vände och gick sedan uppför vår gata och ner igen. Den klart längsta promenaden sedan attacken.

Nu sover han på golvet. Lilla sötnosen! Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det som har hänt, men jag försöker se framåt. Han är en kavat liten raring så det kommer nog gå bra.

Förresten ringde de från dagis för att höra vad som hänt och hur allt gått (jag lämnade meddelande på telefonsvararen i onsdags och mejlade lite information igår). De tyckte det var tomt utan Romeo. Han saknar säkert dem också, det är nog lite trist att bara ta det lugnt när man är en liten lekfull hund.