Ett öga rött

Där fick jag för att jag var rastlös... Precis när jag tog på mig strumporna för att ta mig till Djurakuten och hämta Romeos pass upptäckte jag att hans öga såg jättekonstigt ut. Det var som att det nedre ögonlocket hängde ner i ögonvrån och man såg hans ögonvita. Bara en skymt att den (ögonvitan) ger mig stora skälvan för det får mig alltid att tänka på Olyckan. Sedan såg det ut att ha börjat svullna. Insåg på en gång att det var något som behövde undersökas, så det var bara att skynda i väg till veterinären.

Fick vänta lääänge eftersom jag inte hade bokat tid och gissa hur mycket tankar som hann gå runt i mitt huvud på den tiden?! Höll på att börja storgråta flera gånger. Jag är SÅ rädd för att han ska få problem mitt sitt enda öga. När vi väl kom in var svullnaden större och mer röd-rosa. Romeo var jätteduktig under tiden veterinären Anna undersökte honom och hon kom fram till att det inte var något allvarligt. Det var inget som var trasigt i ögat och inget som satt där och irriterade. Och bedövningsdropparna hon hällde i för att undersöka gjorde saken bättre!

Det hela tituleras "cherry eye" och ska behandlas med kortisondroppar. Kanske var det något han tittade för nära på under morgonpromenaden som utlyste det, vem vet?

Nu är jag i varje fall så lättad och helt slut efter hela grejen. Tackar min lyckliga stjärna för att det inte var värre!

Semesterlunk

Nu har vi haft semester en vecka till. Börjar känna mig rastlös. Visst är det meningen att jag ska slappa på semestern, men det förutsätter nog lite miljöombyte. Nästa sommar ska jag se till att komma bort i början av semestern. Längtar till nästa vecka, när Romeo och jag tar tåget till Småland för att umgås med lillasyster och hennes familj.

Vädret har ändrat sig nu. Det är svalare, mulet och lite regnigt. Faktiskt ganska skönt, så länge det inte är så hela tiden. Romeo gillar iofs att bada, men jag tror han föredrar när det inte är så varmt ute.

Kungsholmen runt

Nu är det semester! I dag har jag sprungit till och från tvättstugan, men på eftermiddagen tog jag och Romeo en lång promenad på Kungsholmen. Han hann bada två gånger (och torka där emellan), till sin stora glädje!

Jag käkade en sen lunch/tidig middag på BouleBar i Rålis, men tydligen har de blivit strängare där, för Romeo fick sitta utanför staketet. Det var inte helt lätt att efterfölja, då han lätt kunde både åla under och hoppa emellan... När jag var där i fjol var det inga problem alls. Det var tur att det inte var gassande sol, för annars hade jag fått gå vidare, för naturligtvis var det ingen skugga utanför staketet. Förstår faktiskt inte logiken med det. Inte har det någon positiv effekt för allergiker om hundarna sitter på andra sidan ett staket av ståltråd...

Det är lite typiskt det där. Jag gick runt och letade efter ett ställe att äta där vi båda kunde vara. Ratade ett par i början, siktade in mig på ett hundkafé (som sedan visade sig ha stängt) och sedan var jag så hungrig att jag höll på att dö. Naturlgigtvis hade jag med mig snacks till Romeo, men inget till mig själv.

Som hundägare har jag verkligen börjat efterlysa vanliga, gammaldags kiosker. Numera ska ju alla servera mat, och dessutom har de byggt in kiosken så man måste gå in. Vilket innebär att man inte kan handla där när man har hunden med sig. Snart försvinner väl gatuköken också...

Oj, vilket gnäll det var från mig i dag. Tror det beror på värmen, jag blir på lite konstigt humör av den. Dessutom hände en massa saker förra veckan så fått mig att bli lite mer eftertänksam och inte så uppslupen. Det påverkar mig säkert det med.

Han är min familj

Dagar när jag inte är på topp, så finns ingen bättre medicin än Romeo och hans villkorslösa kärlek. För de som inte har - eller har haft - hund kanske det är svårt att förstå hur mycket en hund kan betyda. Han är min familj. Visst, han är en hund, men det spelar ingen roll, han är min familj. Min baby. För mig som singel kanske han är ännu viktigare, jag vet inte.

Visst är det att begränsa sina möjligheter att skaffa hund, men säger folk så även till de som blir föräldrar..? För mig, som hela mitt liv kunnat prioritera mig själv, har det nästan varit ett uppvaknande att behöva fokusera på en annan individ. Och jag ångrar det inte en sekund.

Ett helt år har gått...

Ja vänner, nu är det exakt ett år sedan jag skrev så här i bloggen:
"En fasansfull olycka!!! :-( Romeo är just nu på Djursjukhuset i Albano och vaknar upp efter operation... Där har läkarna tvingats operera bort hans högra öga efter ett möte med en hund som gjorde ett utfall mot honom och kom åt ögat. Det mer eller mindre föll ut! Fruktansvärt otäckt!"

Tänk att det gått ett helt år. På ett sätt känns det så länge sedan, Romeo har ju anpassat sig så bra. Samtidigt känns det som om det vore i går, så här när jag tänker tillbaka. Har nog inte gråtit över det ögat på nästan ett år, men nu när jag tänker på det får jag en stor klump i halsen och tårar samlas i ögonvrån.

Det mest fantastiska är hur Romeo anpassat sig och lärt sig leva med sitt handikapp. Han gick bara vidare med sitt liv och medan jag hjälpte honom bli frisk så hjälpte han mig att komma över det mentalt. Tror på något vis att olyckan förde oss närmare varandra. Det kanske inte är förrän man inser hur nära man är att förlora någon som man inser hur viktig den individen är i ens liv..? För Romeo var det kanske inte så komplicerat, men han lärde sig att han verkligen kunde lita på mig när saker var jobbiga.

Är så tacksam för att det ändå gått så bra trots allt. Jag trodde nog aldrig för ett år sedan att Romeo skulle bli en stjärna på agilitybanan... :-)