Vintern kom och gick

Den här veckan var det vinter i ungefär en halv dag, utanför innerstan kanske lite längre. Romeo hann inte riktigt njuta av snön innan den försvann igen. Nu regnar det istället. Som sjutton.

I onsdags regnade det också. Ett ganska passande väder för dagen. Det var dags för oss att begrava lilla mormor i Järfälla kyrka. Precis som det brukar, var det väldigt sorgligt och jobbigt att gå på begravningen. Men samtidigt kändes det bra att få säga farväl och gråta ut. Ceremonin var jättefin och kändes väldigt personlig. Romeo fiok stanna hemma i mamma och pappas hus. Han skötte det galant och var en jättebra tröst när vi väl kom hem. På kvällen fick vi veta att mammas 72-åriga farbror gått bort tidigare på dagen. Han hade hjärntumör. Vilken j-a dag! :-(

Lillasyster Jenny sov över hos Romeo och mig, för hon skulle ner till Småland igen där hennes familj var kvar. Romeo älskar henne och han hade lite svårt att bestämma sig för var han skulle sova om natten. Han kröp upp hos Jenny, sedan kom han till mig för att somna, sedan gick han till Jenny någon gång under natten etc.

Det som är så underbart är att den kärleken är ömsesidig. Jenny var ju med när jag träffade Romeo första gången. Han var bara sju veckor gammal och har träffat henne sedan dess, så jag antar att det bidrar.

I morgon åker jag till Malmö över dagen, så Romeo får vara hemma några timmar innan mamma och pappa kommer och går med honom till dagis. Det kommer gå utmärkt. Det vet jag.

Lilla mormor somnade in för gott...

Det har varit en turbulent tid på sistone. Förra torsdagen gick min söta lilla mormor bort. :-( Det kom ganska plötsligt trots att hon var 88 år. Hon har alltid klarat alla motgångar, så innerst inne trodde jag nog att hon skulle bli lika gammal som sin mamma (som blev 98). Mormor kände på sig att det var på gång, för hon sa det till mamma innan de åkte till sjukhuset kvällen innan. Nu fick hon en hjärtinfarkt i sömnen, så förhoppningsvis slapp hon lida. På något vis är det bättre så här. Min farmor tynade bort i en sjuksäng i många många år och det var väldigt plågsamt att se.

Livet är verkligen upp och ner... I går firade vi världens bästa ettåring, min systerson Love. Han åt tårta för första gången, och han åt med entusiasm. Båda händerna grävde i tårtan och han hade tårta över halva ansiktet när han var klar! Romeo gillade presentöppningen, för då dalade det ner trevligt, tuggvänliga pappersbitar på golvet. Är man lättroad så...

Efter kalaset åkte vi till mormor och morfars gamla lägenhet och tittade på saker. Det kändes jättejobbigt att komma dit och hon inte var där. Det var nästan lite så man skämdes när vi tittade i skåp och lådor. Romeo reagerade också. Han gick in genom dörren och tittade sig omkring och när ingen kom såg han förvirrad ut. Det var liksom någon som saknades. Då brast det för mig.