Är det okej att engagera sig i sin hund?

I dag är vi är trötta, Romeo och jag. Väldigt trötta. Romeo har slocknat på soffan och jag sitter vid datorn för att inte däcka framför tv:n. Det blir så när man har fullt upp hela helgen! Romeo var på "Hotell Astrakan" hela helgen och han är väl trött efter helgens alla intryck. Själv var jag på pubspelning, SCKCS-konferens och AIK:s sista hemmamatch för i år. Inte en lugn stund och alldeles för lite sömn. Skulle behöva en till helg på en gång för att vila upp mig! Som tur är verkar den här veckan vara betydligt mindre stressig så jag kanske kan återhämta mig ändå.

Jag har funderat lite. Undrar om det är fler hundägare som blir ifrågasatta för att de sätter hunden så mycket i fokus..? Eller är det bara för att jag är singel..? Det kanske är det faktum att jag som singel, är ganska nöjd med situationen och inte springer runt och dejtar en massa eller är desperat efter att få barn, som gör att folk omkring mig blir provocerade..? Visst vore det trevligt att hitta någon att dela livet med, men jag VÄGRAR göra det till en hang-up. Jag och Romeo får hitta på saker tillsammans så länge.

Visst, ibland oroar jag mig för att bli någon slags "crazy dog lady", men jag jobbar hårt för att så inte ska bli fallet. Faktum är att som hundägare gör jag en massa saker som jag inte vågade göra på egen hand. Jag pratar med främmande människor, jag går på kurs, jag engagerar mig i en hundförening och mycket mer. Det tycker jag är fantastiskt! Härom dagen, när jag promenerade till dagis från jobbet, konstaterade jag att jag nog aldrig varit så lycklig som jag är just nu. Detta trots att jag ibland känner mig ensam, att jag gärna skulle vilja träffa någon, att jag är en ekonomisk katastrof och att jag stressar lite för mycket. Och det är värt hur mycket som helst!!! :-)

Det här blev väldigt personligt, men det är nog också ett steg i rätt riktning. Att jag vågar blotta mig själv och bara vara den jag är.