Valpminnen

Senaste tiden har jag tänkt mycket på hur det var när Romeo flyttade in hos mig. Han var så liten och jättejättesöt, men oj vad mycket jobb det innebar. Det bästa var när han låg och sov på mitt bröst och det jobbigaste var när han började få tänder och bet i precis allt som kom i hans väg. Särskilt mina kärlekshandtag. Jag har nästan glömt bort hur det var! En gammal klasskompis har precis skaffat hund och skriver om det på Facebook. Antar att det är därför minnena poppar upp.

Att låta Romeo bli en del av min familj är det bästa jag någonsin gjort. Jag har aldrig ångrat mig och kommer aldrig göra det. Men vilken mamma skulle göra det? För visst är han en hund, men jag är den enda mamma han vet om och han är min enda bebis. Så kommer det alltid vara. Jag vet inte om det är annorlunda med första hunden, eller om det blir särskilt stort när man är singel och skaffar hund, men jag hade aldrig kunnat förbereda mig på hur fantastiskt det skulle bli. Den där villkorslösa kärleken jag får i mängder är helt otrolig.

Just nu ligger Romeo och sover. Han är alltid trött när han kommer hem från dagis, särskilt i början av veckan. Vad skönt det skulle vara att bara lägga sig ner på golvet och slagga när andan föll på! :-)